Humlans släktingar

Humlorna hör till den stora familjen bin. Enbart i Sverige finns det nära 300 biarter, varav honungsbiet (eller tambiet) är en. Humlorna och snylthumlorna utgör 40 arter. Honungsbiet är humlornas närmaste släkting och tillhör samma underfamilj Apinae, sociala bin. Resterande arter är solitära bin. Med solitära menas ensamlevande, de har inga samhällen med väl avgränsade kaster (drottning och arbetare). Varje hona anlägger sina celler i en gång i marken eller i död ved och murar sedan igen den. Vissa arter gör sina celler i tomma snäckskal, i ihåliga växtstjälkar eller murar cellerna direkt på en sten. En cell provianteras med pollen och därefter lägger honan ett ägg på pollenklumpen och murar igen cellen. En larv kläcks ur ägget och äter upp pollenklumpen, den förpuppar sig sedan och kläcks nästa sommar.

I Sverige finns 32 olika släken av solitära bin. De som mest liknar humlor är pälsbin (släktet Anthophora). De är av nästan samma storlek som arbetshumlor, har tät, kort päls och lång snabel, kroppsbyggnaden är kraftig och de flyger mycket snabbt. De bor ofta i jordvallar, gamla väggar eller i murket trä. Det artrikaste släktet är sandbin (sl. Andrena) med mer än 60 arter. De bor alla i gångar i marken som de gräver själva. Sandbina parasiteras av gökbin (sl. Nomada) med 34 arter i Sverige. Eftersom dessa inte behöver samla pollen har de nästan helt tillbakabildat sin behåring och ser därför inte särskilt bi-lika ut. De ser mer ut som rovsteklar. Några arter påminner om getingar och de har därför också kallats för getingbin. Några släkten bor i tomma larvgångar i trä t.ex. murarbin (sl. Osmia), blomsovarbin (sl. Chelostoma) och tapetserarbin (sl. Megachile). Tapetserarbina skär ut ovala bitar av blad och klär insidan av bogången med dessa. Även väggarna mellan cellerna görs av runda bladbitar.