Svenska artnamn

Svenska artprojektets styrgrupp har antagit ett principbeslut att alla organismer som presenteras utförligt i Nationalnyckeln bör ha svenska namn. För detta ändamål har ledningsgruppen inrättat Kommittén för svenska djurnamn, som hade sitt konstituerande möte 2004-03-11. Kommittén  ska arbeta med svenska namn på i första hand nordiska djurarter. När det gäller fågelnamn har emellertid Sveriges Ornitologiska Förenings Taxonomikommitté huvudansvaret. Svenska Botaniska Föreningens Arbetsgruppen för Svenska Växtnamn har samma funktion när det gäller kärlväxter, mossor, alger, lavar och svampar. De svenska namn som Kommittén för svenska djurnamn antar blir normerande för namnanvändningen inom Svenska artprojektet, i Artportalen och i ArtDatabankens övriga arbeten. Förhoppningsvis kommer namnen även att användas utanför Svenska artprojektet, så att de kan fungera som svensk standard.

Riktlinjer för svenska namn
I första hand befattar sig namnkommittén med namn på arter och familjer. Andra systematiska nivåer (t.ex. släkten) bedöms endast i de fall det anses motiverat. Nedanstående riktlinjer är vägledande vid namnsättningen. De är emellertid inte tvingande, utan ett visst mått av flexibilitet tillåts.

1          Om etablerade namn finns, bör dessa behållas så långt som möjligt.
Ju vanligare och mera välkänd arten/gruppen är, desto starkare bör denna princip gälla. För arter/grupper som är dåligt kända, eller där namnet är missvisande, kan principen lättare frångås. Likaså kan smärre språkliga justeringar eller förkortningar lättare accepteras om det är uppenbart att namnet avser samma art/grupp som tidigare.

2          Namnet bör säga något om arten eller gruppen, t.ex. om hur den ser ut, var eller hur den lever, speciella beteenden eller läten.
Namnet bör helst inte syfta på karaktärer som kräver avancerad teknik för att kunna observeras.

3         Namnet bör inte vara direkt missvisande.
Om namnet t.ex. bygger på felaktig uppgift om värdväxt bör det bytas. Däremot kan missvisande namn accepteras, om de är väl etablerade (punkt 1).

4         Namnet ska vara språkligt korrekt och ta hänsyn till svenska ordbildningsregler.
Exempelvis är placeringen av ”s” viktig så att inte felsyftningar uppstår. Jämför punkt 17.

5          Namnet bör vara så kort som möjligt.

6          Namnet bör vara lätt att uttala.

7         Flerordiga namn bör undvikas.
Detta görs helst genom att finna alternativa benämningar i stället för att dra samman ett adjektiv med huvudnamnet.

8        Namn som kan leda till inbördes förväxlingsrisk bör undvikas.
Exempelvis kan rökfärgad säckspinnare respektive röksäckspinnare lätt förväxlas.

9        Självmotsägande namn bör undvikas.
Dvärgjättemal eller röd grönvinge är följaktligen mindre lämpliga.

10     Personnamn bör helst undvikas.

11    Det vetenskapliga namnet kan vara en inspirationskälla men bör normalt inte användas rakt av.
Om det vetenskapliga ändras, kommer det svenska namnet att sakna berättigande. Dessutom säger ofta ett vetenskapligt namn inget för lekmannen, även om ett latiniserat svenskt namn kan vara stöd för att minnas det vetenskapliga namnet.

12    Humoristiska och fantasifulla namn är tillåtna, men får inte vara löjeväckande eller anstötande.

13    Hellre vackra och intresseväckande namn än sådana som ger negativa associationer.

14     Namnet bör vara tidlöst.
”Allmän”, ”vanlig”, ”dansk” etc. bör undvikas, eftersom en arts vanlighet och utbredning kan ändras relativt snabbt.

15     ”Större” och ”mindre” föredras framför ”stor” och ”liten”. Helst bör dessa epitet undvikas.
Det är svårt att tala om flera ”liten ekbock”, och namnet går inte att ha i bestämd form utan att böja (den ”lilla ekbocken”). Om stor och liten används ökar risken för missförstånd beträffande om adjektivet tillhör artnamnet eller inte. Exempelvis är det oklart om stor ekbock syftar på en art med det namnet eller på en ekbock som är stor.

16     Om norska, danska eller finlandssvenska namn finns för en viss art bör dessa värderas, för att i görligaste mån nå ett enhetligt namnskick inom Norden.

17     Vid sammansatta namn bör de enskilda ordleden vara lätt identifierbara för att undvika missförstånd.
För namnet ”kvicksandbagge” är det oklart om det är en kvick sandbagge eller en bagge som lever på kvicksand. Jämför punkt 4.

18     Namnet får gärna spegla en grupptillhörighet.
Hela systematiken bör emellertid inte avspeglas i artnamnet. Exempelvis kan familjen Julidae heta kejsardubbelfotingar, medan arten Julus terrestris kan benämnas dolkkejsarfoting eller något där systematiken inte alls speglas.

19    Gruppnamn behöver inte motsvara taxonomiska grupper. Omvänt måste inte medlemmarna i en viss taxonomisk grupp ha samma svenska gruppnamn. Namnen bör emellertid kunna överleva förändringar i klassificeringen av gruppen.
Exempelvis kan arter i olika släkten kallas blombockar, och lärkbock och skulderfläcksbock kan användas trots att de placeras i samma släkte.

20    En av flera arter i en grupp bör inte ha enbart det namn som används som gruppnamn.
Sålunda inte guldbagge för en art och nordguldbagge för en annan.

21    Om flera olika högre taxonomiska nivåer (t.ex. klass, ordning, familj) ska ha svenska namn, bör dessa helst ha olika namn.

Kommittén för svenska djurnamn

2008 05 23